Första Maj, Jakobstad
Bästa kamrater!
Det är mej en stor ära att få delta i er Första maj fest här i Jakobstad, som är en historisk arbetar- och löntagarstad.
Industrialiseringen här startade med grundandet av Stockholmens ångsåg på 1860-talet. Sedan grundade Wilhelm Schauman år 1896 en ångsåg vid Jakobstads hamn. Detta ledde stegvis till att Schauman blev regionens största arbetsgivare. Under senare delen av 1800-talet grundades också ett stort antal små och medelstora fabriker i staden. En del av dessa överlevde århundradet och en del av dem existerar ännu idag.
Schaumans pappersbruk och Strengbergs tobaksfabrik, till exempel, var unika i Finland. Många minns ännu Jakobstads gitarrfabrik Munkers. Jakobstad har fortfarande en stark ställning i livsmedelsproduktion. Även beklädnas- och textilindustrin har varit en betydande arbetsgivare i regionen, liksom båtbyggerierna.
Diskussionen om företagsdemokrati och de anställdas medinflytande i
arbetslivet har delvis sina rötter i Jakobstad. Prosten Runar Backman grundade i slutet av 1960- talet en socialetisk delegation med representanter för arbetsgivare och fackliga företrädare. Detta ledde indirekt till att Schaumans industri i Jakobstad började experimentera med företagsdemokratiska modeller. Man kan nog säga att Jakobstad var en föregångare på många områden på 1960- och 1970-talet.
Författaren Anna Bondestam hör till Finlands stora arbetarförfattare genom tiderna. Hon gav med sina verk arbetarna i Jakobstad en plats i historien. Hennes romaner: Vägen till staden, Stadens bröd och Klyftan berättar om småfolkets liv i sin hemstad Jakobstad. Anna Bondestam borde få betydligt mera utrymme i mitt tal än jag nu kan ge henne.
Jakobstad har, som hela Österbotten, varit en stor utvandringsregion. Tidigare utvandrade fattig folk till Nord-Amerika och några generationer senare till Sverige. Arbetarrörelsen och den fackliga rörelsen har inte fått lika stark ställning i andra österbottniska kommuner som här. Detta har betytt, att Jakobstad blivit till den ledande arbetarstaden i regionen – den stad som fostrat många ledande gestalter inom rörelsen.
De senaste månaderna har arbetsgivarna i kör klagat över bristen på arbetskraft. Samtidigt har traditionellt starka exportföretag i ökat tempo sparkat ut arbetstagare i kylan.
Antalet uppsägningar och samarbetsförhandlingar gällande stora personalgrupper ökade i Finland senaste år, fastän antalet sysselsatta samtidigt ökade. I de finländska företagen var cirka 47 000 personer föremål för samarbetsförhandlingar – de flesta i Finland. Motsvarande siffra för år 2004 var 17 700, så allt fler löntagare svävar i ovisshet om arbetsplatsens fortbestånd. Utvecklingen går detta år i samma spår i allt högre takt. Redan nu har 27 000 drabbats av samarbetsförhandlingar fastän bara ett kvartal har gått av året.
Dessa tråkiga siffror präglar vardagen också här i Jakobstad. Företagsdemokratins vackra etiska principer om medinflytande har helt glömts bort. Samarbetslagen har gjorts till en uppsägningslag. Den måste snabbt skrivas om så, att den blir ett redskap för äkta samarbete mellan företagsledning och personal. Och den bör utsträckas att gälla även företag med mindre personal än nu är fallet.
Vi ser nu konkret att kapitalet saknar fosterland. Vi lever i en tid då demokratin är en bristvara. Sociala reformer och demokrati, som på nationellt plan under årtionden åstadkommits med hårt arbete av flera generationer, försöker en liten grupp ägare och deras direktörslakejer nu eliminera.
Vi ser också hur direktörerna belönar varandra och mellan sig delar de inbesparingar som uppstår då arbetsstyrkan skärs ner. Vi ser exempel på snikenhet och hänsynslöshet som vi ännu för tio till femton år sedan inte trodde var möjliga. Hade vi inte tidigare lyckats skapa ett relativ täckande system för välfärd, socialskydd och skydd mot arbetslöshet, hade vårt samhälle inte klarat av nittiotalets ekonomiska kris så väl som det klarade den. Samma gäller för dagens massuppsägningar, utläggning av arbete och osäkerhet som snuttarbetet förorsakar.
Investeringarna i forskning och innovationer främjar uppkomsten av nya goda arbetsplatser, samtidigt som de höjer nivån på arbetslivet i Europa. Men det investeras inte tillräckligt i Finland och kompetenshöjandet får inte tillräcklig uppmärksamhet. Europas konkurrenskraft måste vara baserad på högt kunnande och hög produktivitet; inte på låga löner, överlånga arbetsdagar eller beskattning som snedvrider marknaden.
Begreppen produktivitet och välmåga i arbetet går hand i hand. Hållbar produktivitet kan uppnås endast om arbetstagarna mår bra. Meningsfullt arbete och goda påverkningsmöjligheter leder till bättre arbetsmotivation och ökad produktivitet. Ur den synvinkeln ger oss FFC:s organisationsutredning inte orsak att vara nöjda. Arbetarna upplever att deras inflytande minskat och att ledningens attityder blivit hårdare på arbetsplatserna. I linjedragningarna inför FFC:s kongress i sommar har kraven på bättre kontroll över det egna arbetet samt ett mänskligare och bättre arbetsliv därför givits en central roll.
Bästa kamrater!
Första maj är arbetarrörelsens internationella festdag. Idag lyfter vi fram vårt ansvar som nation och politisk aktör i världen. Vi kräver – både på hemmaplan och på internationella arenor – att produktionen skall vara etiskt hållbar. Jag hoppas att alla medborgare tar sitt ansvar och börjar fråga efter produkternas ursprung och under vilka förhållanden de producerats.
Vi förutsätter också att Finlands företrädare i världshandelsorganisationen WTO driver på en inskrivning av ILO:s principer för kollektiva rättigheter i handelsavtalen, samt att utnyttjandet av barnarbetskraft förbjuds. Företagen bör se till att barnarbetarna inte lämnas vind för våg utan att de i stället ges möjlighet till utbildning.
Det sker förändringar. Men inte utan aktiv verksamhet. Vår uppgift är att stöda våra kamrater i uländerna – barn så väl som vuxna. Barn- och slavarbetet upphör inte av sig självt. Det krävs insatser av facket över hela världen.
I Finland fick vi allmän och lika rösträtt för hundra år sedan. Nu kan vi vara stolta över att vi har en president med arbetarbakgrund. Om ett knappt år, i mars 2007, väljer vi 200 riksdagsledamöter som skall bestämma om Finlands och finländarnas gemensamma angelägenheter.
Sveriges framlidna statsminister Olof Palme ansåg att politisk fattigdom utgör ett av de största hoten mot den demokratiska arbetarrörelsens framgångsmöjligheter. Med detta avsåg han dem som inte inser att rösträtten är en möjlighet att påverka sitt eget liv och samhällets värderingar. Om en tredjedel av väljarna låter bli att rösta inser vi att valarbetet och politisk aktivitet i mänskors vardag ständigt bör utföras.